Recensioner

• Swing Brothers svänger vidare (Jazzbladet 1/2016)
• De svingade sig in i publikens hjärtan (Nya Lidköpingstidningen 20 mars 2012)
• Göteborgs Jazzfestival 2011 (Jazzbladet 3/2011)
• Lyckad riksfinal i jazztävlingen på M/S Amorella (2011)
• Vinnare riksfinalen i Klassisk Jazz 2011 - juryns motivering
• Jubileumskonsert på Nefertiti (Jazzbladet 1/2011)
• Duke på Göteborgsfestival 2010  (Duke Ellingtonsällskapets bulletin 3-2010)
• En swingig kväll på jazzklubben (Borås Tidning 2010-04-16)
• Fyra intensiva jazzdagar i Götet (Orkester Journalen 2009-08-22)
• Göteborgsfestivalen (Tradjazzpulsen 7-09)
• Göteborgs Jazzfestival 2009 (Jazzbladet 4/2009)
• Swingsuccé med Wilber, Erstrand och Swing Brothers (Jazzbladet 4/2008)
• Bob Wilber-konserten (Berts Jazzbrev 2008-10-30)
• Lyckad Jazzfestival i Lidköping (Nya Lidköpings-Tidningen 2008-10-13)
• Göteborgs Jazzfestival 2008 (Jazzbladet 3/2008)
• Swingfest på jazzklubben (Borås Tidning 2008-02-22)
• Swing Brothers med Svenna Dahlberg (Berts Jazzbrev 2006-12-12)
• Swingfest på jazzklubben (Borås Tidning 2005-11-18)
• Hög musikalisk standard i årets jazzriksfinal (Jazzbladet 2/2005)
• Vinnare riksfinalen 2005 (Tradjazzpulsen 4/2005)
• Västkustska vinnare - riksfinalen 2005 (Orkester Journalen 5/2005)
• Heta jazzvindar till havs - Vinnare riksfinalen 2005 (GP 2005-04-22)

Jazzbladet 1/2016

*Swing Brothers svänger vidare
Hur står det till med Swing Brothers nu för tiden när ”Mysto” har slutat, har jag hört jazzintresserade människor undra, och själv var jag nog också lite avvaktande när jag kom till Mellby bygdegård utanför Lidköping en lördagskväll i februari i år. Det var föreningen Jazzkatten som hade årsmöte med dans och förtäring, hustrun och jag råkade vara i sommarstugan på Kinnekulle, och det passade bra med en musikafton som omväxling mot myskvällarna vid brasan.

Det krävdes inte många låtar förrän jag var klar med svaret på frågan: Swing Brothers mår väldigt bra och de imponerar på lyssnarna minst lika mycket som förr, det är svängigt, tekniskt drivet, välarrangerat och roligt. Det är ett samspel mellan komp och blåsare som fungerar oerhört bra; detta är musiker som trivs med att spela tillsammans och som kan förmedla denna känsla till publiken med intensitet och koncentration. Winald tar för sig på gitarr Lennart ”Mysto” Werdell satte ju förr sin prägel på kompet med sin drivande swing-gitarr, men frågan är om inte hans ersättare, Anders Winald, har fått fått upp trycket ett snäpp till, gitarrspelet är hetsigt, rytmiskt och luftigt på samma gång, och han spelar intressanta ackordsolon då och då. Det märks tydligt att basisten Börje Moberg och trummisen Hasse Skoog gillar att ha Anders med sig, de har samma rytmuppfattning och kompet bildar en svängande enhet.     Den här kvällen hade Swing Brothers dessutom med sig pianistveteranen LO Persson, enligt vad man sa för att spelningen var så lång (tre timmar) att trombonisten Magnus Bylund var rädd att spela slut på ”ambisen” (läppmusklerna) och ville ha en extra solist med i bandet. Persson är ju en mycket erfaren och anpassningsvillig musiker, och han valde här att spela ganska diskret och återhållsamt, men även han smälte väl in i kompet och solade njutbart.

Och så radarblåsarna Bylund och rörblåsaren (sopran-, alt- och tenorsax plus klarinett) Johnny Korner drar det tunga lasset att på två man sköta melodispel, solon, över- och understämmor, bakgrunder och riff, detta som i andra band brukar fördelas på minst tre eller fyra blåsare. Och de gör det med beundransvärd påhittighet och finurlighet, stämmorna slingrar sig kring varandra i effektiva arrangemang – jag har faktiskt inte frågat dem hur mycket som är skrivet och inrepeterat och hur mycket som är spontant – jag vet att Magnus och Johnny har spelat tillsammans i så många år och i så många konstellationer att de känner varandra musikaliskt fullkomligt och kan brodera utan att tappa tråden.     Repertoaren kände jag till stor del igen, det var t ex Swing, Brother, Swing, It Don’t Mean a Thing, Perdido, The Jamfs Are Coming, Swanee River och Tulip Or Turnip. Magnus sjunger i vissa låtar, och det kunde han gärna göra i fler. Kanske även Johnny kunde lockas att sjunga, jag har hört det i andra sammanhang, så här finns en utvecklingspotential! Publiken i Mellby satt enbart och lyssnade första set men dansade desto mer i andra och tredje. Bert Slättung

Nya LIDKÖPINGS-TIDNINGEN 20 mars 2012

*De svingade sig in i publikens hjärtan
Swingfebern flödade i tisdagskväll i Mellby fullsatta bygdegård. Det var när Swing Brothers och Lidköpings Lindy Hoppers spelade respektive dansade sig sig rakt in i pubtikens hjärtan.

- Det var en ren lyckoträff med swingbandet och swingdansarna, betonade föreningen Jazzkattens ordförande, Bror Johansson, efteråt. En åsikt som, att döma av kommen-tarerna från många av de närmare 100 diggarna, stämde mer än väl.

Först att inta scenen var Swing Brothers med bandledaren och gitarristen Lennart Werdell i spetsen, som bjöd på storbandsswing i det lilla formatet.
   Det är ett uppskattat gäng som behärskar att ta fram nyanserna i swingens innersta nerv, antingen när de drar iväg med sina fantasifulla solon eller i det kollektiva ensemblespelet. Framhållas ska också deras musikaliska kommunikation mellan den tajta rytmsektionen och de båda blåsarna.
   Som sig bör inramades repertoaren av deras husgud Duke Ellington, med den inledande Stompy Jones och den avslutande Take the A-train.

Bland de övriga drygt 20 låtarna ska först nämnas Lonesome, med sin lugna
och sköna melodi. Här ska inte minst prisas Johnny Korner på sin sopransax och Magnus Bylund med sin sordinerade trombon, som gav det där speciella
soundet. Ellingtons musik återkom i den välkända It Don't Mean a Thing, som är en låt från början av swingeran. Bara att njuta av hela ensemblen och inte minst Bylunds doande på trombonen.

Efter bordets fröjder var det så dags för Lidköpings Lindy Hoppers, väl uppbackade av musikbandet. Det är en social swingdans där rötterna söker sig tillbaka till 1920-1930-talen, då swingmusiken slog igenom på allvar.
   Ett utmärkande drag för Lindy Hop är den fartfyllda dansglädjen, som följdriktigt utstrålade från kvällens sju dansare. En glädje som också var ytterst smittsam på publiken som tände till ordentligt genom att hålla takten. De tre låtarna som bandet spelade till dansen var One Good Turn, Oh Lady Be Good och Tulip or Turnip.

Matz Nilsson

Dansglädjen stod i fokus när Lidköpings Lindy Hoppers bjöd på social swingdans.

Jazzbladet 3/2011

*Göteborgs Jazzfestival 2011
... Så ilade vi till Swing Brothers i Taubesalen. Och häpnade över Magnus Bylund, som efter Danmarksresan och två spelningar tidigare under dagen, åter stod på scenen och spelade trombon som en gud! Spelar förnämligt gör ju hela bandet och Lennart ”Mysto” Werdells skenbart nedtonade mellansnack är av rent litterär halt!
...

Sonja Svensson

*Lyckad riksfinal i jazztävlingen på M/S Amorella
... Så dags för våra hjältar Swing Brothers. Sammanbitna intog de scenen. Min kollega Hans W har på annan plats i den här tidningen redan på ett utmärkt sätt redogjort för bandets förtjänster. Låt mig bara konstatera att detta utmärkta band verkligen hade prickat formtoppen denna dag! Efter den avslutande låten, en fräck version av gamla Nagasaki fick de ärrade veteranerna stora ovationer.
... Dags så för avgörande i juryn, som var överens om följande motivering för sitt beslut: Mystos Jazzorkester vann välförtjänt jazztävlingen 2005. Sex år senare, under det nya namnet Swing Brothers, är bandet ännu bättre, med täta välarrangerade ensembler, lyhört samspel, en utmärkt rytmsektion, solister av hög klass, en intressant repertoar, avspänt sväng och en trevlig presentation.
...

Bosse Alftenius

Jazzbladet 1/2011

*Jubileumskonserterna på Nefertiti
30 jan:
... "Swing Brothers firar 5 år i rampljuset och tillhör trots sin unga ålder våra absolut mest efterfrågade orkestrar. Nu har de facto orkestermedlemmarna några ytterligare år i musikens värld. Mysto, Lennart Werdell, gitarr och banjo hörde jag redan, när jag som 14 åring hängde på Katrinelunds ungdomsgård 1959, så det betyder att han ensam har i varje fall minst 53 års erfarenhet. Plussar man på de övriga så blir det säkert några 100 års musicerande som nu återfinns i underbara Swing Brothers.
   Orkestern har i en medlemsomröstning blivit vald att representera Västsverige i Riksfinalen på Silja Lines färja, Amorella, till Åbo den 24-25 mars.
   På trummor har man en av Göteborgs bästa batterister, Hasse Skoog. Johnny Korner på olika saxar och klarinett står tillsammans med Magnus Bylund för de flesta arrangemangen. Johnny, improvisationens mästare, spelar för övrigt också med i Vintage Jazz Big band och Foggy Bottom. På bas härligt drivande Börje Moberg som är ett basistiskt fenomen med en stor säkerhet och precision i sina bassolon.
   Swing Brothers drog med publiken under sin jubileumskonsert till ett musikaliskt klimax. Något av det bästa jag har hört. Man drog igång sin konsert med Swing Brother, Swing, (vad annars?) och blandade sedan sin fint balanserade repertoar med klassiska kompositioner, som After You´ve Gone, Bourbon Street Parade, Careless Love (i en för mig helt unik, spännande tolkning) och It Don´t Mean a Thing If It Ain´t Got That Swing. Några låtar som inte tillhör de man hör så ofta var Nagasaki (Warren & Dixon 1928), Crawfish Shuffle (Bob Wilber, 1972), synonym med Johnny, och den underbara svängiga Stompin´at the Woodside (Basie, 1938).
    Swing Brothers blåsare har en unik stämföring och man ser hur Johnny och Magnus njuter av varandras solon och den musikaliska kommunikationen dem emellan. Kompet med Hasse Skoog och hans trolleri med stockar och vispar, svängiga och drivande basisten Börje Moberg och i tillägg Mystos gitarrkomp med ett och annat solo skapar ett härligt sväng som gjorde publiken extatisk. En kväll på Nef att minnas."

Hans Westerström

Duke Ellingtonsällskapets bulletin 3-2010

*Duke på Göteborgsfestival 2010
av Conny Svensson

Swing Brothers
Femmannaorkestern Swing Brothers består av två redan nämnda blåsare, Johnny Korner och Magnus Bylund (den sistnämnde medverkar alltså i alla de tre orkestrar*) som presenteras i denna artikel!). Vidare ett komp med Lennart ”Mysto” Werdell (gitarr), Börje Moberg (bas) och Hasse Skoog (trummor). På orkesterns hemsida besvaras frågan ”Husgudar?” så här: ”Fats Waller, bröderna Gershwin och så naturligtvis Ellington, Ellington, Ellington”. Swing Brothers bildades 2004 och vann följande år Riksfinalen i Klassisk Jazz.
   För arrangemangen svarar Korner och Bylund. Interaktionen mellan de båda blåsarna (”ett radarpar”) beskrivs sakkunnigt och fint i Bert Slättungs Jazzbrev 2006: ”otroligt samspelta, deras stämföring klingar helt underbart (en del är förmodligen skrivna eller memorerade arr, men jag har en känsla av att de känner varandra så väl att de hittar under/överstämmor och kontrapunktiska figurer till varandras solon rent spontant)”. Till denna karakteristik finns inte mycket att tillägga, annat än att en återkommande favoritmelodi är It don't mean a thing if it ain't got that swing, och nog svänger det rejält om denna kvintett!
   Jag skulle verkligen önska att huvudstadens många Ellingtonentusiaster finge tillfälle att höra något av dessa band, eller helst alla tre. Inte bara musikaliskt är det en upplevelse. Snacket mellan låtarna sköts med bravur av verbalt ekvilibristiska och vitsiga göteborgare. Det är sannerligen ett rent nöje att lyssna till roliga och kunniga presentatörer som Sture Svarén, Rolf Sundby och "Mysto" Werdell.
______
^{*) Peoria Jazzband, Vintage Jazz Big Band och Swing Brothers}

BORÅS TIDNING 2010-04-16

*En swingig kväll på Jazzklubben
av Bibben Fagerström

Konsert: SWING BROTHERS
Club Jazz In Time
Restaurant Plaza

RECENSION. Swing var det täckande ordet för onsdagens träff hos Club Jazz In Time. Swing Brothers är namnet på den kvintett som gladde en fulltalig publik.
   Ellington inramade kvällen. Man inledde med Stompy Jones och avslutade med Take the "A"-Train. Däremellan hade man plockat fram guldkorn bland jazzens melodier. Karakteristiskt för bandet är de små trevliga arrangerade partierna, och så vet dom finessen med nyansering i spelet.
   Magnus Bylund är trombonist och svarade för många goda solon. Tillika är han en bra vokalist. Det visade han i bland annat Luncefords gamla signaturmelodi Rhythm Is Our Business. Bylund svarar tillsammans med Johnny Korner, bandets andre blåsare, saxar och klarinett, för alla trevliga arrangemang. Bob Wilber är en stor inspirationskälla för Korner. Här var ett arrangemang på Wilbers Crawfish Shuffle, där Korner hade utmärkta solon på både sopran- och altsax.

KOMPET I BANDET är värt en särskild eloge. Lennart Werdell, gitarr, Börje Moberg, bas och Hans Skoog, trummor hade den lätta luftighet man så ofta saknar hos andra band. Jumpin at the Woodside var Basies bidrag till ett bra repertoarval. Här hade både Moberg och Skoog goda insatser. Kapellmästare Werdell hade utöver bra komp ett bra vokalinslag i See See Rider.
   1924 hade bröderna Gershwin en framgångsrik musikal på Broadway, Lady Be Good. Mest kända melodin där är Oh, Lady Be Good. Den framfördes här, och Korner svängde härligt på sin tenorsax. Sitt utmärkta klarinettspel visade han i After You've Gone, där vi också fick höra versen. En härlig kväll där det är svårt att hitta något negativt.¢

Orkester Journalen 2009-08-22

*Fyra intensiva jazzdagar i Götet
av Tore Ljungberg
...
Den av föreningen Classic Jazz i Göteborg arrangerade riksjazztävlingen har sett många talanger födas. En av dem var sångerskan Elin Wrede, ursprungligen från Gråbo utanför Göteborg, som studerat på musikhögskolan i Malmö, som vann tävlingen med sin kvartett 2006. Året innan vanns tävlingen av Swing Brothers från Göteborg. Nu möttes de två vinnarna och det blev en härlig, svängig konsert med många av jazzens evergreens. Elin Wrede är en duktig sångerska som vet hur de gamla texterna behandlas, hon har stor känsla för materialet. Swing Brothers representerar också en härligt svängig swingstil och mötet mellan bröderna och Elin fungerade perfekt till publikens stora glädje.

(OJ Recensioner/På scen 2009-08-22)

Tradjazzpulsen No 7 - 09

*Göteborgsfestivalen
... Matrast på Kometens trädgård och så tvärs över gatan till Parken (f d Harrys) för att lyssna på Swing Brothers med Elin Wrede – ännu ett toppengäng. Elin var bättre än någonsin och sjöng bl a en fin version av All of Me, Halleluja I Love Him So samt My Heart Belongs To Daddy.
...

Kerstin Arghe

Jazzbladet 4/2009

*Göteborgs Jazzfestival 2009
... Efter sedvanlig räkfrossa var det dags för kvällspasset. Det kunde inte ha börjat bättre. Swing Brothers för kvällen förstärkta med Lars-Olof Persson på piano och inte minst med den mycket duktiga sångerskan Elin Wrede, vinnaren av riksfinalen i 2006 års jazztävling. Enda gången för övrigt som jag röstat på ”rätt” vinnare. Vad hon har utvecklats sedan dess! Hon sjunger fantastiskt bra och deltog med röst i vissa ensemblepartier på ett utmärkt sätt. Swing Brothers var som vanligt bra och med den fördelen för kvällen att kapellmästaren inte pratade så mycket. Det gav större utrymme för den goda musiken.

Tommy Nilsson

Det blev en minnesrik kväll måndagen den 27 oktober i Burgårdens konferenscentrum. Swing Brothers gav en strålande konsert med musik i den stil som orkesternamnet förpliktigar till.

Svängbrödernas kvalitet känner vi ju väl vid det här laget. För kvällen hade man två gäster som förstärkte det hela ytterligare: den fantastiske Bob Wilber på klarinett och sax och vår svenske, inte mindre framstående, vibrafonist Lars Erstrand.

Johnny Korner har i alla år varit en stor beundrare av Bob Wilber, vilket hörs i hans eleganta spel. Nu hade han tillfälle att spela tillsammans med sin förebild, och resultatet blev synnerligen lyckat. Vi fick höra Wilber och Korner på två sopransaxar i Stompy Jones och Nagasaki. Wilbers klass känner vi ju, inte minst från samarbetet med Kenny Davern i Soprano Summit – att Johnny är en mästare har vi ju många gånger fått belägg för. Om man slöt ögonen och lyssnade när man hörde dem båda var det omöjligt att höra vem som var vem. Bob Wilber hade också ett utmärkt solonummer på klarinett – den gamla vackra Poor Butterfly.

Bob Wilbers sjungande fru Pug Horton var en vinnande scen-personlighet och värmde publiken med bl a sina tolkningar av After You've Gone och Wrap Your Troubles In Dreams.

Den andre blåsande swingbrodern Magnus Bylund visade med eftertryck att han behärskar ett brett register då det gäller trombonejazz.

Kompet med herrar Werdell, Skoog och Moberg svarade för en perfekt uppbackning kvällen igenom – lätt, välnyanserat och hårdsvängande. Bob Wilber kunde inte önska sig en bättre rytmsektion .....

Efter en hårdsvängande China Boy för två klarinetter tackade publiken musikanterna med stående ovationer. En fantastisk kväll som bekräftade att Swing Is The Thing!

Bibben Fagerström

2008-10-30

Bert Slättung, Jazzbrev vv 44-46, 2008

*Bob Wilber-konserten
Måndagkvällens swingkonsert i Burgårdens konferenscenter i Göteborg besöktes av ca 300 personer och blev en stor succé, en fjäder i hatten för våra lokala berömdheter Swing Brothers, som nu bör ha fått sitt verkliga genombrott i större sammanhang, och en välbehövlig revansch för den nya styrelsen för Classic Jazz Göteborg efter försöket med det nya jazzstället Byns Bistro, som inte verkar ha överlevt de första veckorna.

Swing Brothers backade med den äran upp de båda världsnamnen Bob Wilber, Sidney Bechets arvtagare på sopransax och sedan många decennier en av de främsta missionärerna för den klassiska jazzen genom olika "repertoarband", och vår egen Lars Erstrand, ansedd som en av samtidens främsta vibrafonister.

Bob Wilber som här spelade både klarinett, sopran- och altsax, är 80 år gammal, vilket knappast märktes på hans spel, möjligen slirade han någon gång på klarinetten, och mest njutbar var han i mina öron på alten, med skön ton och vacker och välformulerad frasering. Hans ton på den, efter vad han själv berättade, nära 90 år gamla sopransaxen av märket Conn var något nasal - ett arv efter Bechet? - och jag tyckte Johnny Korner i Swing Brothers lät väl så bra på sin Rampone Cazzani-sax, men Johnny är förstås 15 år yngre...

Både Wilber och Erstrand verkade trivas förträffligt med kompgruppen Swing Brothers, vilka, som de brukar, spelade en gedigen swing, kanske något mer återhållsamt än annars - den ende som vågade sig på lite musikaliskt "bus" var som så ofta trombonisten Magnus Bylund. Till sitt utseende och i sin framtoning påminde Bob Wilber om en gammal adjunkt som strängt men välvilligt övervakade och med små nickar och gester styrde sina välartade elever och med miner och applåder gav dem sitt erkännande. Lars Erstrands klubbor for i blixtrande fart över instrumentets tonplattor, han såg jämngammal ut med Wilber, men han är faktiskt ´"bara" 72, visste någon i min bänkrad att berätta.

En bit in i programmet presenterades kvällens överraskning, Bob Wilbers hustru Pug Horton som släpptes fram till mikrofonen och framförde några av populärjazzens mera slitna dängor, med en röst som kanske upplevt bättre dagar men med ett gemytligt och folkligt uppträdande, som på ett positivt sätt mjukade upp en föreställning som ibland hade en liten tendens till att bli något för "akademisk" och vördnadsfull.

Som helhet var detta en kväll att minnas och man kan bara beklaga dem som inte tog chansen att uppleva den.

Nya LIDKÖPINGS-TIDNINGEN 13 okt 2008

*Lyckad Jazzfestival i Lidköping
...
- Det här är kvalitetsmusik, menade fem entusiastiska ungdomar i 20-årsåldern.
...
Först på scenen var Göteborgsgänget Swing Brothers, som lirar småbandsswing, med en repertoar hämtad från tiden strax före klarinettisten Benny Goodman, kallad "King of Swing", intog scenen.
   Bland låtarna ska först nämnas Duke Ellingtons It Don't Mean a Thing med mästarens omisskännliga sound. En ganska fartfylld låt där soloinslagen avlöste varandra. Magnus Bylunds sordinerade trombon ska inte minst framhållas. Det svängiga fortsatte med Louis Armstrongs Swing That Music, som kom till i skarven mellan just New Orleans-musiken och den efterföljande swingen.
...
Matz Nilsson

Swing Brothers svängde iväg med en rad godbitar från swingeran.
Foto: Daniel Strandroth

JAZZBLADET nr 3, 2008

*Göteborgs Jazzfestival 2008
...
Lördagen inleddes med Swing Brothers, svenska mästare i jazz som Lennart Werdell aldrig försummar att framhålla. Denna dag var man nästan böjd att hålla med honom. Johnny Korner och Magnus Bylund är fantastiskt samspelta och stunsen som finns i Soprano Summit återfinns också här tack vare det vassa kompet med Börje Moberg, bas, Hans Skoog, trummor och Lennart Werdell, gitarr. Min trombone-mani blev väl tillgodosedd genom Magnus' skickliga och lyhörda spel.
...

Tommy Nilsson