Bob Wilber – en mästare!
Bob Wilber? Jag stötte på hans namn första gången i mitten av 70-talet när jag (själv rörblåsare) inhandlade LP:n Soprano Summit (WJLP-S-5). Den plattan slog fullständigt knock på mig! Tillsammans med instrumentkollegan Kenny Davern (liksom Wilber på sopransax och klarinett) och en kompgrupp med gitarr, bas och trummor hade de ett helt unikt och nyskapande sätt att nalka sig den klassiska jazzen. Tradition och förnyelse på en gång, melodiöst, uppfinningsrikt och oerhört svängigt! Så påsken 1977 åkte jag upp till Atlantic i Stockholm för att uppleva gruppen live, men blev inte insläppt – man måste ha kavaj och slips! Jag fick dock hyra en otroligt ful kavaj och en skrikig slips av rockslusken och fick mig sedan till livs en av mina häftigaste jazzupplevelser någonsin. Jag blev helsåld på deras musik och har varit det ända sedan dess. (Fick dessutom prata munstycken och annat med både Bob och Kenny och köpte en signerad platta, som jag ännu vårdar ömt.)
Och tänka sig, drygt 30 år senare, får vi i Swing Brothers förmånen att spela tillsammans med en av dessa jazzgiganter, Bob Wilber. Ingen jazzmusiker kan väl sägas vara bäst, men på varje instrument finns det ändå en handfull utövare som kan anses tillhöra den yttersta eliten, inte bara tekniskt sett, utan också när det gäller uttrycksförmåga, musikalisk fantasi, "sound" och sväng. Bob Wilber tillhör denna unika skara och inte bara på ett instrument. Hur fullkomligt enastående Bob är på sopransax och klarinett är troligen inte så välkänt som det borde vara (åtminstone inte utanför musikerkretsar). Personligen är jag av uppfattningen att ingen som Bob Wilber kan kombinera instrumentkontroll, vacker ton, melodisk kreativitet och makalös rytmik. Och på altsax är han jämbördig med Johnny Hodges (men bara nästan, för Hodges var unik). Bob är dessutom en utomordentlig arrangör och kompositör.
Robert Sage "Bob" Wilber föddes 15 mars 1928 i Scarsdale, New York, bor numera i Chipping Campden, England. Bob studerade klarinett som barn, bildade som tonåring sitt eget band, The Wildcats och blev som 18-åring Sidey Bechets protégé och stjärnelev. Bob flyttade till och med hem till familjen Bechet och tog lektioner för den gamle New Orleans-mästaren praktiskt taget dag och natt under ett års tid. (På samma sätt har den finske virtuosen Antti Sarpila senare tagit lektioner av Bob Wilber.)
Den nära förbindelsen med den dominante Bechet ledde till en smärre personlighetskris på 50-talet. Wilber sökte efter ett eget sound och uttryckssätt och började studera klassisk klarinett för Leon Russianoff och modernare jazz för Lennie Tristano och Lee Konitz. Under mitten av 50-talet ledde Wilber gruppen The Six, ett band som försökte blanda traditionella och moderna jazzkoncept, men detta föll (måhända förutsägbart) mellan de två auditorierna för respektive musiksmak. Gruppen upplöstes, varefter Wilber under sent 50-tal spelade med Eddie Condon, Bobby Hacket och Benny Goodmans storband.
Under 60-talet frilansade Wilber i New York med musiker som Ruby Braff, Bud Freeman och Jack Teagarden och gjorde skivor för "Music Minus One". År 1968 nominerades hans LP "Music of Hoagy Charmichael" för en Grammy Award. Året efter var han med och grundade The World’s Greatest Jazzband. Han stannade i bandet till 1973-74 då han slog sig ihop med Kenny Davern och bildade gruppen Soprano Summit, en av 70-talets bästa swingorienterade smågrupper (se ovan). De turnerade världen över och spelade in ett drygt 10-tal skivor under årens lopp (inklusive s.k. "Reunions" under 90-talet).
År 1981 bildade Bob tillsammans med hustrun och sångerskan Pug Horton The Bechet Legacy, en sextett med målsättningen att återuppliva det musikaliska arvet efter Sidney Bechet. Gruppen hade omväxlande Glenn Zottola och Randy Sandke på trumpet
Bob Wilber har även varit aktiv inom jazzundervisning, arbetat med The New York Jazz Repertory Orchestra, varit ledare för The Smithsonian Jazz Repertory Ensemble, vunnit en Grammy för att ha arrangerat och återskapat Ellingtons 20-talsmusik i filmen Cotton Club (Coppola, 1986), lett och turnerat med en orkester som celebrerade 50-årsjubiléet av Benny Goodmans berömda konsert i Carnegie Hall 1938, publicerat sina öppenhjärtliga memoarer "Music Was Not Enough", mottagit den prestigefyllda "Three Key Award" vid jazzfestivalen i Bern, och är hedersdoktor i musik vid Hamilton College, New York.
Wilber är influerad av Bechet, Goodman och Johnny Hodges, men har sedan länge ett unikt eget sound och uttryckssätt. Han har under årens lopp skrivit ett stort antal egna kompositioner och spelat in åtskilliga skivor på olika skivmärken. Han turnerar fortfarande till jazzfestivaler och konserter världen över och utforskar än idag ivrigt nya möjligheter att presentera äldre jazzstilar för en samtida publik på ett smakfullt och spännande sätt.
För dig som kan spela upp videoklipp på datorn tipsar jag > här < om några av mina egna favoritlänkar till intervjuer och videoklipp med Bob Wilber. Du kan även själv söka på Bob Wilber på www.youtube.com och på
www.dailymotion.com. Ett par av mina favoritklipp är China Boy och Dans les Rues dÁntibes med Bob Wilber’s Bechet Legacy.~ Johnny Korner